Förstår egentligen inte varför jag slänger ut mitt privat liv här, inte för att någon vet vem jag är. Klart att mina vänner skulle känna igen mig om de läste det jag skriver, men har inte talat om för något att jag bloggar heller.
Ville egentligen förklara hur mycket det påverkar att leva med ett barn som Loppan, men jag har svårt att förmedla det och allt annat omkring just nu gör inte livet lättare. Ekonomin suger, skulle vara en riktigt bra månad nu men ändå blir det kaos med pengarna. Har lånat så mycket och vet inte hur vi ska kunna betala tillbaka.
Fick mitt medicinkonto avslutat idag också för att jag missat en betalning, det är ren katastrof, jag kommer inte ha råd att ta ut mina mediciner längre.

Maken sover på soffan, inte allt för ovanligt att han somnar framför TVn och blir kvar där, för det mesta kommer han och lägger sig i sängen på småtimmarna, men är frågan hur det blir idag eftersom det är som det är mellan oss.
Jag hatar varje sekund jag inte är nära honom, hur skulle jag då stå ut med att bli särbos. Visst är jag hellre särbo än att jag förlorar honom helt, men är så rädd att det bara skulle bli början till slutet för vårat äktenskap.

Önskar att jag kunde droga ner mig eller supa mig full, men ataraxen jag åt ett tag gör mig aggressiv, trist för de hjälpte mig att slappna av och sova.
Har propavan att sova på, men då blir jag så fruktansvärt trött och bakis dagen efter. Alkohol vågar jag inte dricka i några större mängder eftersom jag är rädd att jag ska skada mig själv då och skulle inte dricka med något av barnen hemma heller.

Loppan har varit gosig idag, väldigt kramig och tröstande.
Vi tog en långpromenad på 1 1/2 timma på eftermiddagen så hon blev trött och somnade snabbt efter kvällsmaten, men först tog hon ett bad, så klippte jag hennes naglar och målade dom, ena handen och foten skulle ha rosa nagellack och den andra handen och foten fick blått, har lovat henne att vi ska gå och köpa ett par flaskor till i morgon, är 2 nagellack för 40 kr.
Hon är så söt min lilla Loppa, var nyss inne och titta och pussade på henne där hon ligger och sover. Loppan är det viktigaste jag har.

Lilleman kommer hem i morgon, skönt att det saknar honom när han är borta.
Hoppas bara att jag inte blir så ledsen då, är så jobbigt när barnen ser mig må dålligt. Har ju min backup-plan om vi nu ska gå isär, den har jag haft länge eftersom han är som han är min make, vill inte lämna vår lantliga lilla by utan kan då hyra ett mindre hus en bit bort och då hyra ut ett rum åt en nära vän så har jag råd att bo kvar. Skulle nog vara svårt att se omgivningarna och vårat gamla hus där jag levt med maken, speciellt om han skulle lämna mig helt, men jag vill inte dra upp Loppan från det här livet vi skapat oss här. Jag trivs verkligen så bra här ute på landet och vill inte flytta in till stan igen.
Ber han mig att flytta med honom till något mindre så skulle jag göra det, men eftersom han tycker att Loppan är jobbig här så blir det ännu värre om vi ska bo mindre igen, nakdelen här är att det är väldigt lyhört, såg bara att det var så mycket större här än lägenheten vi hade, men hade inte en tanke på att allt skulle höras så väl i hela huset.

En stunden talar vi om att köpa ett annat hus, fordon och en hund till och nästa sekund vill han flytta från mig, inte konstigt att jag är nervös och har ångest.
Bara onsdag i morgon, en evighet till helgen och barnfrihet.
Älskar att ha barnen hemma, men jag behöver de barnfria dagarna då jag inte behöver ta hänsyn till någon annan, speciellt när jag mår så dåligt som jag gör nu.

Hör maken snarka, är lugnande det ljudet, men har honom hellre snarkandes i sängen. Har lyckats äta lite ikväll i alla fall, för Loppans skull, annars orkar jag inget i morgon. Är fruktansvärt trött men vet inte hur jag ska kunna sova, har tänt en massa levande ljus och ska läsa en stund, i värsta fall får jag ta till ljudboken igen, de får mig alltid att somna, lite trist för jag kommer ingenstans utan får lyssna om hela tiden.

Bla bla bla... god natt!

Lär rasa i vikt igen, helvetet jag befinner mig lär inte bli bättre den närmaste tiden.
"Vi kan ta en paus och se om vi hittar tillbaka till varandra senare i livet".
Jag vill då inte ha någon annan och kan vänta resten av mitt liv på att få min make tillbaka om han lämnar mig. Jag har hittat mitt livs kärlek, den finaste, underbaraste och sexigaste kille som vandrat på den här jorden. Jag älskar allt med honom, hans humor, utseende och även hans hetsiga humör.
Vi är så lika och vi vill få ut samma sak av livet, ska allt gå åt helvete på grund av att han mår dåligt av sitt jobb. Det är inte rättvist, vi förtjänar faktiskt att få vara lyckliga tillsammans. Båda har haft ett liv med skit och nu har vi hittat varandra men allt verkar motarbeta oss, varför?
Jag vet också att Loppan är jobbig, att han har svårt att orka med hennes ständiga studsande och höga ljudvolym, det har jag och hon är ändå min dotter.
Jag vet inte hur jag ska orka ta mig igenom det här, jag vill bara vakna ur mardrömmen.

Loppan är på värsta humöret eftersom att jag är ledsen, hon klarar ännu mindre av att hantera det här och jag vet inte vad som händer om hon förlorar pappa och sina bröder. Hon blir alltid så bråkig när jag har det jobbigt och det gör inte saker och ting lättare. Jag vill inte flytta igen, jag vill inte bli ensamstående mamma igen, jag skulle bara gråta och må skit. Han säger att jag kommer över det, jag har aldrig kännt det så här så nej, jag skulle aldrig komma över honom, jag skulle inte vilja vara vän för jag kan inte se honom utan att få röra vid honom.
Jag vill bara sluta gråta just nu och försöka vara mamma en stund.
Maken kommer hem från jobbet om ca 3 timmar, vet inte hur jag känner för det.
Jag vill bara att han ska hålla om mig, säga att han älskar mig och att han aldrig någonsin kommer att lämna mig. Han säger att han älskar mig mer än jag älskar honom, men vore det sant så skulle han aldrig ens tänka tanken på att lämna mig.

Jag hittade någon att älska som älskar mig och som delar samma framtidsdrömmar, jag kan förverkliga saker och ting själv, men hur kul är det utan honom vid min sida. Förut såg jag mig själv ensam med de här drömmarna, men nu är han en del av min framtidsdröm. Skulle han hitta någon annan att dela resten av sitt liv med så skulle jag nog inte orka resa på mig igen.
Loppan håller mig vid liv just nu, men hon räcker inte för att orka hela vägen.
Barn flyttar hemifrå och startar eget liv, jag har hittat mannen som jag vill ska finnas där när barnen är utflugna och vi kan få börja vårat liv på riktigt tillsmmans. Jag är barnledig varannan helg, det känns fullständigt meningslöst utan honom, det är tid med min make jag vill ha mer än att jag vill få vila mig från Loppan. Vad skulle jag göra själv utan barn eller make... ligga och gråta i sängen hela helgen.

Låt allt bli bra igen, jag orkar inte ett helvete till i livet.
Är bara sex månader sedan jag försökte ta livet av mig och ärret på min handled blir så uppenbart just nu, vill bara öpnna såret och låta blodet flöda igen.
Men Loppan behöver mig, hur trasig jag än är så behöver hon mig, i många år ännu.