Jag trodde verkligen att jag ville gå upp i vikt igen, rasade 16 kg på några månader och blev lite väl mager. Kläderna jag trodde att jag aldrig skulle komma i igen sitter löst och väldigt illa, så tyckte att jag gott kunde gå upp några kilon i alla fall.
Nu har jag gått upp och jag hatar det, kläderna sitter fortfarande lika löst men magen hänger och jag har fått valkar i sidorna, efter alla år borde jag veta att man inte kan bestämma var fettet ska försvinna eller sitta på kroppen.
Maken gillar att jag gått upp lite igen, han gillar det mjuka och jag vill gärna ha honom lite rund jag också, men jag hatar att känna mig så här, njöt ju faktiskt av min platta mage, borde helt enkelt bara köpt nya kläder.
Vill absolut inte gå upp mer i alla fall, så får börja äta lite nyttigare igen och mindre, äter som en häst just nu, men så fort jag blir det minsta orolig så kan jag inte äta, allt här hemma lugnade sig på eftermiddagen så nu har jag ätit ifatt allt jag missade på förmiddagen.

Hoppas att lugnet håller i sig i morgon, jag är helt slut efter den dåliga sömnen i natt och för att jag inte åt på hela dagen. Loppan är fortfarande vaken, hon borde varit helt slut och slocknat för länge sedan, vi måste få rutin på livet igen men jag är för trött för att orka bråka med henne, hon får hållas så länge hon är tyst fast ajg vet att det är fel, bara hoppas att hon somnar av sig själv framför TVn just nu.

Söka mera jobb i morgon, någon gång borde jag få napp tycker jag.
Känns bra bara att jag vågar ringa runt till företag och presentera mig och fråga om de behöver folk, det hade jag aldrig klarat för några år sedan.

Nya dag och nya tag i morgon...

Så har helvetet brakat lös igen, jag kan varken äta eller sova. Ångest, ångest och ångest... Loppan kommer känna av det här och så blir allt så mycket värre för henne. Har varit så osams med henne i helgen ändå, älskade lilla Loppan hur ska det gå för oss. Jag vet inte vad jag ska ta mig till, vill verkligen inte förlora familjen, jag klarar inte det. Varför är det så svårt att få ett jobb och när det väl dyker upp jobb jag blir erbjuden så kan jag inte ta dom på grund av Loppan.
Tanken på att avsluta mitt liv kommer dagligen, men jag lever för Loppans skull, kan inte överge henne. Vi skulle kunna vara så lyckliga tillsammans, varför får vi inte ha det bra, varför måste det hela tiden bara komma mer och mer skit.
Flytta till mindre och billigare kommer nog knäcka oss ändå, har slitit upp Loppan från hennes trygghet ännu en gång och flyttat ut på landet, nytt hus och nytt dagis, hon trvis bra här ska jag ännu en gång rycka upp henne och börja om från början.
Hon klarar ju inte förändringar, men skulle vi klara av att förlora resten av familjen istället.... jag skulle gå under, jag har funnit mitt livskärlek och jag vill verkligen inte förlora det för att det är tufft just nu.
Jävla pengar, förbannade ekonomi....allt skiter sig.

Får försöka lägga mig med ljudboken och se om jag kan somna en liten stund innan det är dags att ta barnen till dagis.